Det där var smärsamt! Lindingöloppet för första och troligen sista gången =) Jag och Helena tog oss båda i mål och klarade vår målsättning. Relativt bra tider måste jag säga att vi fick. 2.29 på mig och 2.55 på Helly. Grymt av oss =) Men smärtan vi har nu är inte att leka med. Har nog aldrog haft såhär ont, inte ens efter ett vasalopp. Fast det är knepigt ändå. I 20km (som jag sprang på 1h 36min) kändes allt väldigt bra och jag tänkte att det här är ju plätt lätt jämfört med vasaloppet. Men då kom chocken. Sista 5km var det värsta jag varit med om. Som om att springa helt bortsvimmad. Svettig och kallsvettig på samma gång. Benen var som stenhårda stolpar och bar mig knappt framåt. Det låg utslagna löpare vid sidan av spåret som blev omhändertagna av vårdare. Jag tänkte att där kommer jag nog också hamna. Men det gick, men en herrans massa vilja. Två gånger blev jag tvungen att gå korta bitar i backarna, men det kändes nästan jobbigare. Man insåg då hur ont kroppen gjorde (Helena instämmer). Sista två kilometrarna kändes som en hel mil, men när väl upploppet och mållinjen kom är känslan så sjukt härlig! Just den stunden är fantastisk. Sedan inser man igen den smärta man ådragit sig. Den är inte nådig och man inser vikten av att träna mycket långdistanslöpning innan ett sånt här test. Ujuj. På promenaden till bilen höll jag på att spy flera gånger och fick lägga mig i gräset, men jag klarade mig. Väl hemma somnade jag en timme innan det gick att ta tag i middagen. Pizza, cola, chips och en film. Det var inte fy skam ska jag säga.

Tack Helena för att du drog med mig på detta, jag både uppskattar och hatar det. Fast mest så uppskattar jag det nog. Lite smärta (av den förtjänade sorten) är faktiskt skönt efter sådana här dagar.  Vasaloppet nästa =)

Oj vad sent det blev till slut. Nu måste jag sova och vila ut mina värkande ben. Får jag tag på fördelaktiga bilder lägger jag nog upp någon sådan sen.