Tänk att ett känslostadium kan ändras så fort. Jag hade sett fram emot denna kväll med sprinttävlingar och annat så himla mycket. Kvällen inleddes med Anjas vådliga krasch. Hon gick mot ett silver eller guld men kunde i och med kraschen lika gärna ha slagit ihjäl sig. Luften gick liksom ur en - redan då. Kvällen som hade så många guld och medlajchanser slutade i... ja, ännu en fjärdeplats. Nej idrotten är tuff ibland. Favoriter faller och olyckor sker. Denna kväll slutade verkligen i dur :/ Men några ljusglimtar fanns väl ändå. Jag tänker främst på Magdalena Pajala och Teodor Peterson. Två unga skidtalanger som gör riktigt bra insatser i deras första OS. Framtiden ser i alla fall ljus ut!


Nej åter igen - jag tänker inte nedslås av en dålig dag. Vi har ju trots allt Kalla och Ferry. OS är redan räddat. Men mycket vill ha mer och det kan man inte komma ifrån. Det är ändå fantastiskt hur en så liten, enkel och naturlig människa som Charlotte Kalla kan engagera och glädja i princip en hel nation. Sådant tycker jag är fascinerande. Och även Ferry med sitt spexande. Det är det som gör idrotten så stor. De sliter ensamma i sina skogar om somrarna, halvt bortkopplade från verkligheten, för att sedan ta plats i allas våra liv och hjärtan. Det är stort!

Vi kommer igen, och redan imorrn finns det möjlighet till revansch för Helena Jonsson och Anna-Carin Olofsson. Jag vågar inte tro på för mycket, men hoppas kan man ju alltid!

Godnatt kära läsare! =)