Jag skall nu berätta hur det är att åka ett Vasalopp när man inte är elitåkare, men ändå vill åka så fort som man klarar av.

Idag var det 86e Vasaloppet och kl.8 imorse stod jag på startlinjen för andra gången i karriären. -16 grader var det i Berga By, men prognosen visade att det skulle bli varmare under dagen. Det blev det, mellan -10 och -5 hela vägen skulle jag tro. Starten gick helt okej från mitt startled 4. Dock valde jag lite fel i första backen och förlorade nog någon minut där.

Fram till Smågan, Mångsbodarna och Risberg gick allt väldigt bra. Fin fart under skidorna och glidet blev bara bättre och bättre (tack vare mina vallare Hans och Stig). Jag låg i Risberg 15 minuter före min tid från förra året, utan att vara alltför trött. Sedan kom solen en stund och det blev nästan lite svettigt ett tag. Men ändå skönt! Fast efter detta kom min första svacka i loppet. Jag blev lite trött och insåg samtidigt hur långt det är kvar att åka så jag drog ned lite på farten för att inte gå mig helt slut i ett för tidigt stadium.

5 km innan Evertsberg stod Hybo AIK och servade med gel, sportdryck och vallahjälp. Jag stannade faktiskt och lade på lite extra fäste, då jag tyckte att jag fick en hel del tjuvsläpp innan. Det var nog ett bra beslut, om inte annat för psykets skull!

Efter Evertsberg kommer utförbackarna - mycket skönt! Sedan Lundbergsbackarna upp emot Oxberg. Med nytt fäste på skidorna gick det rätt bra upp dit. Jag tycker inte backarna är så hemska ändå... MEN. Efter Oxberg kom chocken. Precis som ifjol kände jag mig helt slut i varenda backe och det värkte i armar, rygg och nacke. Den enda kroppsdel jag tyckte mig ha lite krut kvar i var benen. Men de blev ganska snabbt trötta de med när jag gick över till allt mer diagonalåkning.

De sista 28 kilometrarna från Oxberg till Mora är/var för mig en kamp mot skallen och kroppens signaler. Det gör ont, staktagen tar inte lika bra, åkare kör förbi och ibland blev jag nästan svimfärdig eller illamående. Det är massor med påfrestningar att hantera och de negativa tankarna är inte sena med att göra sig hörda. Kroppen har gjort sitt - tror man. Men eftersom man/jag åkt så pass bra dit fram vägrar jag ge upp! Trots att jag ibland tänker att det vore så otroligt skönt att bara bryta och lägga ned, så skulle jag aldrig tillåta mig själv att göra det. Mina två Vasalopp har visat att kroppen klarar betydligt mer än man tror. När det känns som att det är slut/kört, så finns det alltid lite extra att ta fram. Farten minskar givetvis, men det går ändå med en herrans massa vilja att ta sig fram med ganska bra fart. Det krävs dock en hel del vilja, smarthet, envishet och mod. Lite av detta tror jag nog att jag besitter =)

Nu beror givetvis detta obehag som infinner sig i min kropp väldigt mycket på för svaga stakmuskler i form av rygg, axlar och nacke. Jag är inte tränad för nio mil egentligen, men på något sätt så går det.

Skidåkning är kul, smärta är skönt - i rätt mängd. Idag var det inte skönt för fem öre de sista 3 milen, men nu känns det så underbart skönt! Jag sitter hemma i Erikas lägenhet och är otroligt nöjd trots att jag inte tog mig under 6h som är lite av en drömgräns för mig. Tiden blev 6h 3min och 29sek, vilket precis räckte till att ta medalj (Segrartiden +50%).

Efter loppet kände jag mig som Marcus Hellner i OS. Helt utslagen i målfållan. Bussresan till duschen var fantastisk skön i en varm buss, men väl framme vid skolan/duscharna satte jag mig vid ett varmt element innan jag orkade klä av mig och ta en dusch. Hela kroppen skakade och några andra åkare frågade om det var okej med mig :P Men jag repade mig. Efter en halvdan dusch, kexchoklad, vatten och 20 minuters vila på rygg var jag tillbaka i verkligheten igen. Fascinerande att kroppen ändå kan återhämta sig så pass bra. Jag körde faktiskt bilen sedan till Falun innan jag tog tåget till Gävle. Mmm just det! Bästa vännen Helena får inte glömmas! Hon blev 33e tjej på tiden 5h 45min och 22sek. Grymt imponerande!

Nu är det läggdags. Erika saknar sängsällskap när jag sitter och skriver och skriver. Men vem vet, kanske försöker jag igen nästa år i ännu ett Vasalopp. Just nu känns det som nja, men suget kommer nog snart tillbaka =)

Natti!

-Och Tack till alla som peppat och tyckt att jag åkt bra! =) Det gör mig glad!